Kåkstadsdiskussion i Sverige, en anledning att starta blogg

För ett tag sedan pågick en stor debatt om det som i media kallades kåkstaden eller tältlägret i Högdalen. Mitt twitterflöde delades i två läger; de som självklart tyckte att de tillfälliga boendena ska vara kvar, kontra de som självklart tyckte att de ska rivas.
De som tyckte att allt skulle rivas kallades både inhumana, omänskliga, hjärtlösa och massa andra saker.

Jag la mig inte i debatten då, för att jag helt enkelt inte klarade att få ihop att på ett vettigt sätt sammanfatta mina åsikter om något så komplext på futtiga 140 tecken. Så då blev det helt enkelt en blogg.

Min utgångspunkt är i vilket fall att det är omänskliga förhållanden, att leva i ett läger utan säkerhet, trygghet och allt annat som vi i Sverige står för och inte tolererar att våra egna medborgare skulle leva under.

Jag tänker också på deras barn, som inte har sin mamma och/eller pappa hos sig, för att de ska kunna (över)leva överhuvudtaget. Vilka alternativ har familjerna? Det måste ju finnas en viss desperation för att dela på sig och välja att leva under sådana omständigheter. Och hur blir det för barnen om mamma och/eller pappa skickas hem igen mot sin vilja?

Jag tänker också på de kåkstäder som finns i andra länder. Visste ni t.ex. att en tredje-fjärdedel av Nairobis invånare bor i kåkstaden Kibera, en miljon! människor alltså, som rimligen också har börjat med några tält/skjul eller liknande. Där nya barn föds hela tiden, utanför de samhällsstrukturer som ska ge dem en trygg uppväxt.

Nu är steget från några tillfälliga boenden till en miljon invånare ganska stort, jag vet det, men det börjar ju någonstans. Även här i Sverige. Och det är komplext, nationellt och globalt, och kan inte lösas tillfälligt eller lokalt.

Men kärnan är ändå att det handlar om människor som inte har de förutsättningar vi är förunnade som svenskar, som trots detta har en framtidstro och en drivkraft att söka lösningar för en situation där många hade gett upp för länge sedan. Jag förundras styrkan de besitter.

Var det någon som följde deras väg vidare, hur gick det sedan?